I lagstiftningen förekommer begrepp som inte preciseras eller definieras närmare men ändå är förpliktande. Sådana är t.ex. ”utan oskäligt dröjsmål, god affärssed, i god tro, genast” etc.
Sjölagen förpliktar befälhavaren att se till att ett fartyg eller en båt framförs och hanteras på ett sätt som är förenligt med gott sjömanskap. Sjövägsreglerna förutsätter att sjövett iakttas. Begreppen ”gott sjömanskap” och ”sjövett” är flexibla och således tillämpliga i olika omständigheter. Kravet på gott sjömanskap kan förändras i takt med att fartygen eller deras utrustning utvecklas. Till grund för begreppet sjövett ligger vad man normalt kan förvänta sig av en yrkeskunnig och ansvarsfull befälhavare. Bedömningen av vad som är sjövett utgår från generella krav – det är sålunda fråga om en objektiv måttstock.
Sjövett förutsätter framför allt ansvar för både människoliv och båtens säkerhet. Därför ska befälhavaren ta hänsyn till både sina och de andras personliga egenskaper när han framför och hanterar sin båt. I synnerhet befälhavaren ska ha mod dvs. civilkurage att bedöma sin förmåga utifrån omständigheterna. När befälhavaren fattar beslut får han inte förvillas av det ibland mycket hårda pressen han utsätts, tidsbristen, behovet att visa sig duktig, övermod med mera.
Med gott sjömanskap avses således att båten bemannas och framförs med iakttagande av gällande föreskrifter och anvisningar. Befälhavaren har sjövett om han med tanke på sin utbildning och erfarenhet i varje situation handlar efter bästa kunskap och förmåga. Kravet på sjövett gäller för övrigt alla ombord.
Gott sjömanskap anses bl.a. omfatta
Tro inte att du är ensam på sjön …